Symfoni nr 2 av Mahler

Lördag kväll, 19.30 i Castellon de la Plana. Biljetterna bokade på internet och vi kom i god tid. Helt fullsatt i det stora konserthuset men våra platser var inte dåliga, på läktaren. Jag gillar Mahler, (även Linda) särskilt symfoni nummer 3, som var ledmotiv i filmen "Döden i Venedig" från 1971, efter en roman av Tomas Mann. Den här gången var det symfoni nr 2, "Uppståndelsen" som den kallas. Dirigenten hette James Gaffigan från USA som hade dirigerat nästan alla Mahlers symfonier. 200 personer på scenen, orkester och en stor kör. Vi visste inte riktigt vad som väntade oss, men det blev en mäktig upplevelse. Taket nästan lyfte när alla trumpeter, pukor, blåsare och kören och solisterna gav allt de kunde i ljudstyrka. Där emellan, från smygande toner till nästan öronbedövande ljudkalabalik. Lite omtumlande gick vi ut från konserthuset och körde hem till Benicassim i februarimörkret, nöjda efter en fantastisk upplevelse. Den unge mannen som satt bredvid Linda var så känslomässigt rörd i slutet av den mäktiga körsången och hela den stora orkesterns samlade styrka att tårarna rann över hans ansikte. Visst fick vi lite gåshud, men inga tårar den här gången. Vi noterade att publiken var förvånansvärt ung. Visst var det många pensionärer, men också jättemånga i 25-30-40 årsåldern. Det ser man inte ofta på klassiska konserter i Sverige (tyvärr).