Ett minne
Det var februari 2014. I framsätet på vår bil satt jag tillsammans med Linda och resten av bilen var full med packning, ja i stort sett allt som vi ägde. Vi var på väg mot Spanien för att börja ett nytt liv tillsammans, ett nytt oskrivet kapitel i våra liv och lämna allt det gamla bakom oss. Ett stort steg mot en okänd framtid, men vi kände stor tillförsikt att det var rätt beslut, det enda rätta.
Motorvägen gjorde en lång gir runt Barcelona, fortsatte söderutmot Tarragona, förbi floden Ebro med sitt delta och följde kusten i riktning mot Valencia. Efter ytterligare några timmars körning var det dags att lämna motorvägen i höjd med staden Oropesa och fortsätta några kilometer på den mindre vägen N340 tills vi såg vägvisaren till vårt mål, staden Benicassim. Där väntade en lägenhet som vi hyrt.
Nu var vi nästan framme, vägen slingrade nerför berget och här och var skymtade en glimt av Medelhavet glittrande i det starka solskenet och vi hisnade vid anblicken av den väldiga, obrutna horisonten. Nedanför och på sluttningarna klättrade villor och bostadshus och längre ner längs vägen, grupper av gröna pinjeträd. Vi passerade flera stora villor och ett hotell och plötsligt, efter en skarp kurva, låg staden där utmed vattnet med den långa sandstranden och bergsmassivet bakom, som en fond. Vi överväldigades av intrycken och det var svårt att inte få tårar i ögonen. Vi såg på varandra och våra hjärtan fylldes av känslor av frihet och lycka. Var trötta efter många timmar vid ratten men nu kunde vi börja andas lite lättare, vår resa har kommit till sist slut, dramatiken i vårt äventyr klingade långsamt av – vi var framme vid vårt mål.
För trettiotre dagars sedan kom vi återigen med bil till Benicassim, den sjunde gången som vi anlände på samma sätt. Vi upplevde samma vy som tidigare och våra minnen och känslor var fortfarande starka. Så här såg det ut i år, lite disigare än den första gången ...
