Längs Rio Palanci

Inte långt från Navajas, utmed Rio Palanci, ligger staden Segobre med sin katedral, akvedukt och en vattenkälla där vattnet rinner ut genom  50 rör  (El Fuente del los 50 caños).

Dit styrde vi våra steg en förmiddag, för att se staden och på vägen dit beskåda ett vattenfall. Av skäl som jag strax ska förklara, blev utflykten inte riktig som vi hade förväntat oss.

Vi beslöt att vandra längs floden, en sträcka på ca 7 km. I ryggsäcken fanns några bitar broccolipaj och tortilla och vatten att dricka. Himlen var blå och det såg ut att bli en varm dag. I utkanten av staden fanns en karta med intressanta platser markerade.

 Stigen följde botten på en ravin med delvis lodräta väggar, där floden grävt sig ner i den orangefärgade berggrunden. Den är relativt mjuk och består av kalksten blandad med hårdare stenar.

Vi passerade några vattenkällor (fuentes på spanska) där befolkningen kunde hämta friskt dricksvatten.  Fuente del Hierro är en av de största, med tio rör där vattnet strömmade ut hela tiden.

Efter en stund var vi framme vid vattenfallet som vi hört talas om. Vattnet störtar lodrätt ner längs den branta klippan,  60 meter. En otroligt vacker och förtrollande  plats, väldigt speciell. Det finns en legend som berättar om den här platsen, Salto de la novia (Brudens språng).

"Ett ungt par skulle snart gifta sig, men först måste de genomgå ett speciellt traditionellt prov. Reglerna var sådana att  flickan skulle hoppa över floden och om hon lyckades skulle äktenskapet bli lyckligt, annars inte. De gick först där floden var smal och flickan hoppade galant över till andra sidan floden medan åskådarna hurrade. Längre ner var floden bredare och när hon hoppade där föll hon i vattnet och drogs ner i en virvel. Pojkvännen försökte rädda henne men misslyckades och  båda drunknade.  Efter denna sorgliga händelse beslöt byborna att sluta med den farliga traditionen."

Vi fortsatte mot Segorbe på stigen utmed floden. Vid ett tillfälle blev vi osäkra på om vi skulle ta den breda stgen till vänster eller den smala till höger. Vi hade ingen karta som var detaljerad nog för att ge någon vägledning, men till slut valde vi den breda, väl upptrampade stigen. Efter en stund gick det uppför och vi fortsatte framåt. Efter ytterligare en stund började vi tvivla på att vi var på rätt väg men ville inte vända. Det var stenigt och brant men vi tänkte att snart går det nog neråt igen. Vi befann oss nu på toppen av en bergsrygg och såg ravinen långt nedanför oss. Berget var brant på den sidan som vätte mot floden och det var omöjligt att gå ner någonstans. Långt där borta i fågelperspektiv såg vi Navajas som vi lämnat bakom oss och Segorbe, vårt mål.

Vi kämpade på och väntade på att stigen skulle börja slutta nerför. Så småningom förstod vi, till vår lättnad att det inte var långt kvar. Stigen gick brant utför och varje steg måste noggrant planeras så att vi inte trampade på en sten som rullade iväg under foten. Sakta, sakta, steg för steg kom vi slutligen ner och gick genom en olivlund och ut på en byväg. 

Segorbe låg där borta högt uppe på en kulle med en borg högst upp. Mellan oss och staden rann floden och vi måste hitta en lämplig bro. Vägen delade sig och vi var trötta och ville inte välja fel väg igen. Vår vandring hade redan blivit mer än dubbelt så lång som vi hade tänkt oss. Då såg vi en äldre man, förmodligen bodde han här strax utanför stan. Han var, som många äldre spanjorer, kortväxt och bred, klädd i bruna vida kostymbyxor med slag, kraftiga skor, rutig skjortan och keps.  Jag gick fram till honom och frågade på min knaggliga spanska om vägen till stadens centrum och han svarade något obegripligt. Jag insåg att vi inte talade samma språk, tackade och sa adjö. Vi valde den ena vägen och när vi började gå hörde jag honom säga bakom mig "a la derercha", d.v.s. "ta av till höger", vilket visade sig stämma när vi kom fram till floden, där fanns en bro lite längre bort.

Efter ytterligare 20 minuter hade vi på en slingrande väg klättrat uppför kullen och kom in i staden högt däruppe. Vi satt ner på en bänk vid ett litet torg och glufsade i oss allt som var ätbart i vår ryggsäck. Vi följde en gränd som ledde till katedralen och strax därefter unnade vi oss var sin kall öl på ett café bredvid rådhuset och fick lite vila innan vi gick tillbaka till Navajos. 

Katedralen.