På hemväg
Onsdag, 26 april.
Vi hade packat allting dagen innan och vi kom iväg redan vid sjutiden på morgonen. Jag får alltid lite resfeber och vill komma iväg så fort som möjligt. Men det dröjer. Inte länge innan lugnet infinner sig och det känns som om ett äventyr ligger framför mig.
Efter en övernattning i höjd med Girona i norra Spanien kom vi fram till den franska gränsen på torsdagseftermiddagen. Gränspassagen gick smidigare än när vi var på väg åt motsatta hållet en annan gång.
Då kom vi från Frankrike på väg mot Spanien och vi ville spara pengar genom att välja mindre vägar, utan avgift på den franska sidan. Vi följde lydigt instruktionerna från vår navigationsapparat TomTom som ledde oss genom ett pärlband av rondeller och känslan var inte långt efter en åktur på Lisebergs karuseller. På köpet fick vi också "uppleva" trånga gator i stadskärnan i småstäder med trafikstockning och trafikljus i varje kvarter. Så småningom slingrade vägen brant uppför mot gränsstatiomen till Spanien högt däruppe, på en utlöpare av Pyrrenernas snöklädda berg. Plötsligt visade TomTom med en ilsket gul färg på bildskärmens karta att framför oss kunde vi fövänta oss en lång bilkö. Den visade också ett förslag på en alternativ väg. Nu var goda råd dyra - skulle vi fortsätta som tänkt, rakt mot bilkön, eller skulle vi chansa och vika av på den alternativa vägen? Vi såg avtagsvägen komma allt närmare och tänkte att ingen gillar en fegis, så varför inte chansa? Och snart betann vi oss på en smal liten väg och ganska snart uppmanades vi av TomTom att ta första avtagsvägen till höger. Men vi blev tveksamma när den ledde oss in på en gårdsplan till ett hotell. Vi stannade till för att studera kartan närmare och kom fram till att det måste vara något fel och backade tillbaka och fortsatte den lilla vägen framåt. Den blev allt mindre och mindre och gick brant upp. Asfalten övergick till grusväg som slingrade sig allt högre upp. När nästa krök var en hårnålskurva följd av en mycket brant backe med rullgrus gav vi upp.
När vi tittade oss omkring såg vi att vi befann oss rakt under en motorvägsbro, 30 meter upp eller mera.
Vi lyckades med möda vända tillbaka på den smala vägen och beslöt att köra tillbaka ner til den ursprungliga vägen. Efter en stund nådde vi bilkön som rullade sakta framåt och efter femton minuter hade vi passerat gränsen och kön löstes upp och vi var äntligen i Spanien.
Vi blev aldrig rikigt kloka över vad som gått fel. Nu har batteriet i TomTom dragit sin sista suck och eftersom det inte gick att byta så kunde vi med gott samvete och lite skadeglädje lämna den till återvinning.
Tillbak till hemresan. Väl i Frankrike tog vi betalvägen förbi bl.a. Perpignan, Narbonne, Montpellier och Nimes. Där lämnade vi motorvägen och stannade för natten i den lilla staden Remoulins intill den lilla floden Gardon. Strax utanför Remoulins finns en av Frankrikes största turistmagneter, akvedukten Pont de Gar.
Vi blev lite nyfikna och gränslade våra cyklar för att ta en titt på sevärdheten.
Akvedukten är byggd av kalksten, varav en del block väger 6 ton , och har en höjd på 48 meter.
I brist på datorer, penna och papper använde ingenjörerna vaxtavlor för sina beräkningar och ritningar som sedan "renskrevs" på pergamentrullar. Allt detta och mer därtill finns att läsa på Wikipedia och jag ska inte trötta dig mera med fakta.
Vid själva bron fanns restaurang, guider med mera och massor med människor var där för att titta och rader med turistbussar stod parkerade vid informationscentrat.
När vi cyklade tillbaka till Betsy stannade vi till vid en äng med ett överdåd av blommande vallmo. Det blev en bra final på en händelserik dag och många mil på vägarna. Det behövs en motvikt till allt hemskt som pågår runt om i världen. Och som som tur är har jag min älskade Linda.
