Desierto de las Palmas

Snart är det dags att lämna Spanien för att uppleva våren i Sverige, men varje gång vi är i Benicassim är det ett måste att ta oss upp till klostret, den storslagna utsikten och den fantastiska naturen. Vi har vandrat, åkt bil eller cyklat (och lett cykeln) uppför den serpentinslingrande vägen dit upp och det är alltid värt besväret. Den här gången fick vi hjälp av Betsy, husbilen.

Klostret tillhör Carmelite Orden, en gammal  katolsk orden där munkarna följde strikta regler och bland annat gick barfota eller i enkla sandaler. Under långa perioder levde de som eremiter i hus eller grottor uppe i bergen. Flera av dessa vita små hus, eremitage, finns fortfarande kvar. Men munkarna isolerade sig inte helt utan deltog också i samhället i skolor, sjukhus, fängelser o dyl.

Bergsområdet, som nu är naturreservat, kallas "Desierto de las Palmas". Ordet desierto betyder inte öken utan en avskild plats lämplig för meditation, studier och bön. I området växer en sorts palm, därav namnet  Las Palmas.

Det nuvarande klostret byggdes på 1780-talet efter det att det gamla förstördes i en naturkatastrof med skyfall och jordskalv. Ruinen ligger i dalen nedanför det nuvarande klostret.

Den högsta punkten kallas San Bartolo. Där finns förutom ett antal radiomaster, ett jättestort kristet kors och ett litet kapell strax bredvid.

Inte långt från klostret ligger ett informationscentrum för naturreservatet. Där kan man läsa om växter, djur och miljö och runtomkring finns en slags botanisk trädgård med olika träd och buskar som växer här.

Den här modellen finns i informationscentrat. Den lilla vita skylten längst upp till vänster markerar var klostrets placering. Till höger apelsinodlingar och längre bort staden Benicassim. Staden har blivit mångdubbelt större sedan den här modellen byggdes, på bekostnad av en stor del av jordbruksmarken som syns här.

Vi älskar den här miljön och jag avslutar det här inlägget med ett par bilder från 2017, när Linda och jag till fots togs upp till krönet på Sankta Agueda.