En påskvandring i kuperad terräng

Skärtorsdag i Benicassim. Staden är full med påskfirande spanjorer från Madrid, Valencia och Castellon, på strandpromenaden, caféer och restauranger. Vi såg på TV att det var långa bilköer på motorvägen. Vi bestämde oss för att undvika allt detta och packade en ryggsäck med kaffe, några smörgåsar och ett par äpplen och gav oss iväg till fots riktning mot bergen bakom staden.

Vi passerade först tunneln under järnvägen och sedan en annan tunnel under motorvägen AP7 för att komma bort från staden. På sidan av vägen ser vi apelsinträd skyddade från sol och frost under stora växthus av någon slags väv. 

Vägen blir mindre och mindre och stenigare och stenigare och går ganska brant uppåt utmed bergssidan. När vi passerat sopstationen som döpts till "Eco Park", börjar vi se staden från ovan, och havet som glittrar långt där borta. Ljuden från från staden och motorvägen försvinner gradvis och snart det blir overkligt tyst där vi kämpar på i uppförsbacken som aldrig tycks ta slut.

När vi tror att vi nästan har kommit till bergets krön, ser vi stenmurar som omgärdar odlingar med olivträd och mandelträd. Vi ser en man som är sysselsatt med något slags trädgårdsarbete, men när vi kommer närmare försvinner han bakom några buskar med några käppar i handen utan att ta notis om oss. Bakom nästa krök ser vi ett par hus och en bil och det är troligen där han bor, gissar vi.

Efter cirka en och en halv timmas vandring kommer vi till en punkt där vägen förgrenar sig och en vägvisare bekräftar att vi bör ta vägen som går till höger för att så småningom komma ner till havet. Gissningsvis är vi på 300-400 meters höjd.

Vi har gått den här vägen en gång förut, och minns att det fanns tjurar här uppe på berget, innanför kraftiga inhägnader och med ett slags stall i betong och skällande hundar som följde oss på andra sidan stängslet. Tjurarnas viktigaste uppgift var troligen att springa omkring på gatorna i staden ett par gånger om året när det var dags för tjurrusning, som jag skrev om tidigare. Inga tjurar syntes till den här gånger och vi erinrade oss att någon berättat att de flyttats till en plats vid bergets fot.

Nu börjar vägen gå slingrande nerför berget i en mäktig dalgång.

Solen steker och vi känner att energin börjar tryta. Efter lite påfyllning i magen och en något lättare ryggsäck tog vi på oss de glada minerna och gladdes åt att det var nerförsbacke.

När det regnar i det här området så kommer det ibland oerhörda mängder vatten som letar sig nerför bergen mot låglandet nedanför och mot havet. Kan det vara så att marken är så torr och hård att endast en liten del sugs upp av marken? Man kan se i bergen spår efter vattnets framfart i botten på ravinerna. Det set ut som uttorkade floder, fyllda med stenar i alla storlekar. För att skydda byar och städer så har man byggt utlopp i havet där vattnet kan passera, breda och djupa "diken", så kallade barrancas, där vattnet ska forsa fram om det blir skyfall. Barrancas finns på flera ställen mitt inne i Benicassim. Det ser lite konstigt ut men har man varit med om regnvädren här förstår man att de kan behövas ibland. Här på bilden syns en fördämning som vi passerade uppe i bergen för att mildra vattnets framfart och därunder ett exempel på en barranca mitt inne i Benicassim.

En barranca i Benicassim.

När vi nästan har kommit ända ner till till motorvägen igen ser vi en plantering med  mandelträd med den typiska röda jorden som ger en så fin kontrast till det gröna.

Nu återstår bara att några kilometer innan vi kommer ner till havet. Där går gång- och cykelvägen "Via verde", den "gröna vägen", som förbinder Benicassim med grannstaden Oropesa. Här gick tidigare järnvägen innan den breddades och flyttades någon kilometer inåt land.

Vi följer Via Verde de sista fem kilometrarna till vårt hus i Benicassim och njuter av havet och vågorna som bryter mot klipporna. Efter 16 km och fyra timmar till fots var det en njutning att ta av de varma svettiga skorna och öppna en kall öl och sjunka ner i en solstol på baksidan av huset.