Med Betsy på "villovägar"

Nej vi har inte gett oss ut på någon ny resa men vi hörde att det alldeles nyligen varit dåligt väder i Benicassim, den lilla staden i Spanien där vi bodde tre månader i våras: kraftiga regn mer eller mindre dränkte delar av staden. Tur att vi är hemma igen Så här skrev jag i ett av mina inlägg tidigare: "När det regnar i det här området så kommer det ibland oerhörda mängder vatten som letar sig nerför bergen mot låglandet nedanför och mot havet. Kan det vara så att marken är så torr och hård att endast en liten del sugs upp av marken? Man kan se i bergen spår efter vattnets framfart i botten på ravinerna. Det set ut som uttorkade floder, fyllda med stenar i alla storlekar. För att skydda byar och städer så har man byggt utlopp i havet där vattnet kan passera, breda och djupa "diken", så kallade barrancas, där vattnet ska forsa fram om det blir skyfall. Barrancas finns på flera ställen mitt inne i Benicassim. Det ser lite konstigt ut men har man varit med om regnvädren h

 På vägen hem via Luxemburg sneddade vi lite västerut över Ardennerna i Belgien och förbi Liege och Maastricht (trevlig stad minns jag från ett tidigare besök) innan vi korsade gränsen till Nederländerna. Där bor Lindas dotter Nicole i  byn Heeze nära Eindhoven med sambon Pascal och barnbarnen Faith och Jay. Ett kort men  efterlängtat möte men vi hann med en middag tillsammans på en trevlig restaurang innan vi fortsatte vi upp genom Tyskland. Resten av resan är inte så mycket att orda om förutom att det var ovanligt lugnt på de tyska motorvägarna på grund av att det var helg och då står alla lastbilar stilla.  Som omväxling tog vi färjan Helsingör - Helsingborg, vilket fungerade bra, men vi kan inte rekommendera att passera Köpenhamns ytterområden en eftermiddag vid 17-tiden. Stress, stress, stress. Nu får Betsy en välbehövlig vila. En 20 år gammal dam som tagit oss över 600 mil fram och tillbaka utan några som helst problem - en eloge till henne. I och med detta så slutar

Bild lånad från Wikipedia. Nästa övernattning blev i den lilla (8000 invånare) franska staden Langres, mitt emellan Dijon och Nancy. Romarna befäste staden som ligger på en kulle där tolv romerska vägar möttes. Där byggde de en försvarsmur med ett dussin torn och sju portar för att komma in eller ut. På medeltiden var staden ett biskopssäte och där byggdes en katedral – mycket stor med tanke på att staden är ganska liten (8000 invånare idag). En man vid namn Denis Diderot förknippas med staden och står staty på torget. Han var filosof och författare under upplysningstiden och var en vän till filosofen Rosseau. Bild lånad från Wikipedia. Det var en positiv överraskning att allt var så väl bevarat och det är svårt att tänka sig en mera "fransk" stad. Vi hann tyvärr inte mycket mera än att ströva runt en timme eller två i de gamla kvarteren och att se den vidsträckta utsik

Onsdag, 26 april. Vi hade packat allting dagen innan och vi kom iväg redan vid sjutiden på morgonen. Jag får alltid lite resfeber och vill komma iväg så fort som möjligt. Men det dröjer. Inte länge innan lugnet infinner sig och det känns som om ett äventyr ligger framför mig.  Efter en övernattning i höjd med Girona i norra Spanien kom vi fram till den franska gränsen på torsdagseftermiddagen. Gränspassagen gick smidigare än när vi var på väg åt motsatta hållet en annan gång.  Då kom vi från Frankrike på väg mot Spanien och vi  ville spara pengar genom att  välja mindre vägar, utan avgift på den franska sidan. Vi följde lydigt instruktionerna från vår navigationsapparat TomTom som ledde oss genom ett pärlband  av rondeller och känslan var inte långt efter en åktur på Lisebergs karuseller. På köpet fick vi också "uppleva" trånga gator i stadskärnan i småstäder med trafikstockning och trafikljus i varje kvarter.  Så småningom slingrade vägen brant uppför mot  gränsstatiomen til

Snart är det dags att lämna Spanien för att uppleva våren i Sverige, men varje gång vi är i Benicassim är det ett måste att ta oss upp till klostret, den storslagna utsikten och den fantastiska naturen. Vi har vandrat, åkt bil eller cyklat (och lett cykeln) uppför den serpentinslingrande vägen dit upp och det är alltid värt besväret. Den här gången fick vi hjälp av Betsy, husbilen. Klostret tillhör Carmelite Orden, en gammal  katolsk orden där munkarna följde strikta regler och bland annat gick barfota eller i enkla sandaler. Under långa perioder levde de som eremiter i hus eller grottor uppe i bergen. Flera av dessa vita små hus, eremitage, finns fortfarande kvar. Men munkarna isolerade sig inte helt utan deltog också i samhället i skolor, sjukhus, fängelser o dyl. Bergsområdet, som nu är naturreservat, kallas "Desierto de las Palmas". Ordet desierto betyder inte öken utan en avskild plats lämplig för meditation, studier och bön. I området växer en so

Den senaste veckan förflöt utan att något särskilt hände och det är helt OK. Ja, många gånger är det då som livet känns allra bäst. Lyckan finns inte i de stora sevärdheterna, i lyx eller ägodelar. I stället hittar man den i allt det som finns runt omkring oss hela tiden.  En fågels sång, ett vänligt ord, en blomknopp som just ska slå ut ... I alla fall är det så jag känner allt mer ju äldre jag blir.   Här i Spanien är platanträden vanliga. De kan bli mycket stora och deras skugga är en välsignelse när sommarsolens hetta är olidlig i juli och augusti. Jag fascineras av deras vackra bark med de finstämda färgerna - grönt, ljust och mörkt grått samt brunt. Igår kom Lindas vänner från Nederländerna, Elske och Gomares, på ett oväntat besök för att gratulera Linda på hennes födelsedag. De åker varje år till Spanien med sin stora husbil och nu tog de extra sväng till Benicassim.  Vi åt lunch på en restaurang och senare satt vi ner i solen vid trädgårdsbordet

Påsken kom och och med den horder av spanjorer från Madrid, Valencia, Teruel och Castellon som  översvämmade kafeer, restauranger och tog stranden i besittning även om själva badandet var sällsynt. Det var mycket buller och bång (öronbedövande trummor, kanonskott och smällare),  märkliga religiösa processioner och långa köer på motorvägarna. Vi höll oss på lite på avstånd och undvek trängseln så gott vi kunde. Vi träffade vår vän Merche från Madrid som kom hit med sin mamma och en kompis - de har en semesterlägenhet här. De besökte oss i Sverige för ett par år sedan så det blev ett trevligt återseende. (Merche längst till vänster) Nu är påsken över och allt är som vanligt igen. Träd och buskar blommar och mitt på dagen kan det vara riktigt hett.  Igår torsdag cyklade vi till Grao för att träffa vännerna Michell och Tony från England, som bor i Benicassim permanent. I hamnen där pågick en stor festival med focus på hav, sjöfart och båtar.  Detta är sjätte året oc

Skärtorsdag i Benicassim. Staden är full med påskfirande spanjorer från Madrid, Valencia och Castellon, på strandpromenaden, caféer och restauranger. Vi såg på TV att det var långa bilköer på motorvägen. Vi bestämde oss för att undvika allt detta och packade en ryggsäck med kaffe, några smörgåsar och ett par äpplen och gav oss iväg till fots riktning mot bergen bakom staden. Vi passerade först tunneln under järnvägen och sedan en annan tunnel under motorvägen AP7 för att komma bort från staden. På sidan av vägen ser vi apelsinträd skyddade från sol och frost under stora växthus av någon slags väv.  Vägen blir mindre och mindre och stenigare och stenigare och går ganska brant uppåt utmed bergssidan. När vi passerat sopstationen som döpts till "Eco Park", börjar vi se staden från ovan, och havet som glittrar långt där borta. Ljuden från från staden och motorvägen försvinner gradvis och snart det blir overkligt tyst där vi kämpar på i uppförsbacken som aldrig tycks ta slut. När